Att vara tonårstjej är inte lätt. Men bara för att man blir äldre så löser sig inte alla problem. Vår medarbetare Hanna delar med sig av en berättelse med hög igenkänningsfaktor:

Under tonåren oroade jag mig ofta. Skrattade jag lite för högt precis? Är mina fritidsintressen töntiga? Hur ser jag egentligen ut i min nya jacka? Varför måste jag ha en stor röd finne mitt på hakan? Ja, inte var jag självsäker precis – jag kände mig osäker både på mig själv som person och på min kropp.

Lyckligtvis kommer man ju ur den där tonårsfasen. Och även om jag bara har passerat med några år (fyllde 23 tidigare i våras) så känner jag mig enormt mycket tryggare i mig själv: jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag vill. Visst bryr jag mig fortfarande om vad andra tycker och ibland har jag stunder då jag tvivlar på mig själv, men på det stora hela känner jag mig bekväm med den jag är på insidan.

Men fortfarande känner jag mig inte helt trygg. Och det beror på min kropp. Min kvinnliga kropp. Visst har jag kommit över oron över hur min kropp ser ut. Under det senaste året har jag accepterat dess mer eller mindre vackra in- och utbuktningar. Däremot försvinner inte oron för vad som kan hända med min kropp.

person-731281_1920

När jag rör mig utanför lägenheten är det som om jag blir en levande måltavla. Det är en känsla som ibland är väldigt svag, ibland väldigt stark. Mitt på ljusa dagen tillsammans med andra är den näst intill obefintlig, men när jag är ensam ute i mörker känns det ibland som om jag har en röd laserprick på kroppen.

Så även om jag numera har ”hittat mig själv” och känner mig trygg så gäller det bara utan min kropp. Och tyvärr tror jag det kommer vara så oavsett hur gammal jag är.

/Hanna